Släktforskning
Först och främst vill jag rikta ett stort tack till alla släktforskare som ägnat tid och energi åt att hitta och tyda de källor jag använder! Ett särskilt tack riktas till Jan-Sören Lindh för hans webbsajt Stenbanken. Sen måste förstås tilläggas att fel kan ha smugit sig in, äldre uppgifter är svåra att kontrollera och ibland motsägelsefulla. Det här är ingen traditionell kronologisk redogörelse utan snarare ett tematiskt urval av vad jag har upptäckt. Det är de stora dragen, relevant kontext och mina egna reflektioner som har vävts in i texten. Det är ett pågående projekt så mer information tillkommer allteftersom.
De flesta av mina förfäder var nybyggare och bönder, men även andra yrken finns representerade. Finskt ursprung är återkommande, men även norskt och danskt förekommer. Min mormors farmors morfar Jonas Nikolaus Öhrling (1787-1830) var postmästare i Sundsvall. Flera av mina förfäder har varit företrädare inom rättssystemet. Ett flertal finns omnämnda som nämndemän, oftast kompletterat med ett ordinarie yrke. Några har varit det vi i dag kallar poliser. Min mormors morfars farmors farfars morfar Ingel Persson (1670-1723) var länsman i Åsele. Samma yrke hade min mormors mormors morfars farfars mormors far Hans Eriksson Blix (1612-1689) bosatt i Grenås.
Min älskade morfar Folke Henriksson (1915-1978) har varit en betydelsefull man i mitt liv. Jag växte upp med honom och mormor i Tvåtjärn och han lärde mig tidigt att räkna och läsa. Morfar var en dedikerad familjefar, hemmansägare och mångsysslare, som mestadels ägnade sig åt skogsarbete. I Norrlands inland handlade livet om att vara kreativ och hitta egna lösningar på allehanda problem. Folke upplevde ofta att han blev motarbetad av myndigheterna. Som en av de första i området skaffade han traktor och hade tänkt arbeta med den, men myndigheterna förvägrade honom trafiktillstånd. En annan gång tvingades han plantera gran på mark där det bara växte tall. Han försökte protestera men vite utdömdes. När min mor tog över gården betalade staten ut skadestånd, det blev ju aldrig någon gran på den där marken. Han var av uppfattningen att vattenklosetten skulle bli mänsklighetens undergång och han hade en poäng!
En historia Folke berättade handlade om en övernaturlig händelse han upplevt vid ett tillfälle när han i sin ungdom övernattade i en koja ute i skogen. Han hade lutat sin tunga ryggsäck mot väggen på ett bord, när han plötsligt såg den "flyga" ner på en stol.
Redan som sexåring fick han "geta", det vill säga ensam vakta djur som släppts fria på bete i skogen under sommaren. Folke gick sex år i skolan. Han hade gärna velat bli jägmästare om han fått studera, men som en av två söner i familjen fick han istället ta över en del av gården från sin far Karl Elias Henriksson (1873-1950). Lång-Kalle var speciell, vid ett tillfälle tog han in hästen i köket för att visa hur fint hans fru Ida Matilda f. Eriksdotter Sandin (1875-1949) städat. En annan gång tröttnade han på all mygg, kavlade upp ärmarna och gick ut och la sig på backen, "bit nu era jävlar" uppmanade han dem. Samtidigt var han en modern man på flera sätt. Två av döttrarna som visat framfötterna i skolan fick studera vidare, den ena till lärare. Lång-Kalle och Ida tog även hand om ett av barnbarnen som fick växa upp som ett barn i huset. Till skillnad från en del andra bönder lät sig Lång-Kalle aldrig luras till att sälja sin skog. Enligt vad jag hört berättas så fick bönderna skog, eller möjligen fick köpa skog billigt, i förhållande till hur stor markyta de lyckats odla upp. Senare kom det stora bolag som söp ner bönder och försökte lura dem att sälja skogen billigt.
Anna Ivarsdotter (1785-1857) är min morfars farfars mormor och Isak Henriksson (1790-1862) är min morfars farfars morfar. De kom såvitt jag kan förstå först till gården i Tvåtjärn, där det tidigare endast funnits ett torp. Efter en berättelse av arbetaren Johan Peter Bertilson tecknade Levi Johansson följande berättelse om deras "tunga lik" år 1917.
"Käringa åt Isak Hindersson i Tvåtjärn var nog en åleta satkärring, som höll sig med all "kûckel" och nätjens tyg - en riktig kraftens gestalt". Då hon var död blev det ju fråga om att få henne i jola förstås, men det var ingen som hade vidare lust att skjutsa "Isaks-Ante" [sic, svårt att tyda men jag tror att det står "Isaks-Anna"].
Sven Svensson här i byn hade en "oövernaturligt" bra märr, "Lill Svens Blacka" kallad. Björnen hade flugit på henne en gång i skogen och huggit sig fast. Det var borta vid Fjällinge (inge=äng) och hon sprang med den på ryggen ända till Järnroskbäcken. Då hon hoppade över där "gatt" (måste) han släpp. Det var en hel mil, hon burit björnen. Det där "oövervålle"(t) tog de till dra kärringliket. Men hon orkade inte längre än till Per Bärs gåln här i Avaträsk, och det är bara en halvmil, och bra vinterföre var det. Då blev det fråga om att Bertil Persson skulle skjutsa. Han började, men märren syntes tycka, att det var för tungt, och så var hon med föl, och det har varit den sagan, att det inte skall vara bra att köra lik med en sådan märr, så att han nästan bara spände för och från.
Så blev det Sven Erssons tur. Det var en morsk karl och hade duktigt i skaklarna. Det gick bra ungefär halva vägen, men då var det inte olikt att fan själv kommit lös. Det var omöjligt att skakelträet kunde sitta i. Så fort de körde iväg flög det ur. Men så kom Sven ihåg sig så pass, att han högg sig ett skakelträ av rönn, och det fick sitta fast, för käringa hade inte kommit ihåg att "vära" (freda) sig för det träslaget. Men sen blev det samma nöd med selapinnarna, men det krånglet varade då inte länge, för nu visste de ju botemedlet - gjorde nya selpinnar av rönn. Nu gick det utan äventyr fram till kyrkplatsen. Då Isak Hindersson själv var död, såg det ut att bli ännu värre. Hästen orkade inte rubba slädan som kistan stod (på).
Men sonen Hindrik Edvald tog en alderkvist och slog med den tre gånger på kistlocket (Gick tre varv motsols runt hästen och skar slutligen en flik av kistgarneringen och satte den fram i pannan på hästen.) "Kör nu" sade han. Hästen högg i av alla krafter och höll på flyga på huvudet, ty nu var kistan lätt. De var av "gamm - spå - finnsläkte" de där två.
Ur Länsmuseet Västernorrlands arkiv. Bok/Häfte:VI_1917. Uppteckningsnr: LMV-M1418a
Flera av mina förfäder har varit präster i Jämtland. Min morfars farfars morfars morfars farfars morfar Erik Jonsson Sparf (1540-1607) och hans far Jon Eriksson Sparf (1500-1560) var båda kyrkoherdar i Hammerdal. Min mormors mormors morfars farfars mormors farfar Erik Månsson Blix (1540-1611) var landsprost och kyrkoherde i Oviken. Även hans far Måns Olofsson Blix (ca 1500-1564) och farfar Olof Jönsson Blix (ca 1475-1540) var kyrkoherdar, men i Rödön. Min mormors mormors morfars farmors farmors far Johan Olof (Jöns-Olai) Drake (1630-1693) var kyrkoherde i Brunflo. Hans far Olof Petri Drake (ca 1600-1658)var prost i Brunflo och hans farfar Peder Andersson Drake (1555-1628) liksom hans farfars far Andreas Petri (1520-1572) var båda kyrkoherdar i Brunflo.
Soldat är ett annat återkommande yrkesval bland mina förfäder, i synnerhet på min älskade mormors sida, Rosa Henriksson f. Sandin (1919-2013). Hennes far dog i lunginflammation när han var inkallad i det militära och dog innan hon föddes. Hon växte mestadels upp hos släktingar i Brattbäcken. "Rosa Sandin fager och fin" sades det om mormor när hon var ung. Senare gifte hon sig med Folke Henriksson och blev bondhustru i Tvåtjärn, mor till fem barn och åtta barnbarn. Rosa levde ett långt liv och när det svenska samhället förändrades så hängde hon med. Fram till sin pension var hon yrkesverksam som kursadministratör på Vuxenskolan i Dorotea. Hon var med på min studentskiva på Gotlands nation i Uppsala och gjorde succé när hon klev upp på bordet och anförde allsången "Rosa på bal".
Mormor på bröllop och jag på min disputation.
Min mormors mormors morfars farmors farfars farmors farfars farfars farfar hette Örjan Karlsson (Skanke). Det finns vissa belägg för att han härstammar från de norska vikingakungarna via Isle of Man, släkten kan även ha vistats i Danmark och Tyskland innan de kom till Jämtland.
Örjan var hövitsman över Jämtland och Härjedalen. Han dubbades till riddare av Karl XIII (Knutsson Bonde) år 1449. Jämtland hörde formellt till Norge under den här perioden, men slets mellan Norge (Danmark) och Sverige. Örjan stod på den svenske kungens sida och anförde som härförare tre fälttåg mot Trondheim, men tvingades dra sig tillbaka varje gång. År 1457 utsåg den svenska kungen Örjan och två andra män till befälhavare på Stockholms slott innan han själv flydde till Danzig. I rådstugan vädjade Örjan till borgerskapet om stöd, men han blev istället kastad i fångtornet av ärkebiskopens krigsfolk. Efter några dagar tågade Danmarks (Norges) kung Kristian I in i Stockholm och tog över makten. Örjan var inte populär hos segraren och blev kvar i fångenskap under en period. År 1463 ryktades det om en sammansvärjning till förmån för den landsflyktige svenska kungen och Örjan kastades åter i fångtornet. Han utsattes för tortyr under nesliga och kränkande former i syfte att framtvinga information om sammansvärjningen, men han nekade och överlevde. Så småningom fick han röra sig fritt inne i slottet innan han blev frigiven och slutligen återvände till Jämtland. (Källa: Ahnlund, Nils, 1948. Jämtlands och härjedalens historia: Första delen intill 1537. P.A. Norstedt & Söner) Jag har tagit bilder på föremål som brukar relateras till Örjan Karlsson i Hackås kyrka.
Ett stöd för minnet och ett värn mot glömskan utgjorde också de handgripliga bevis på hans ridderliga tillvaro som man kunde förete i hans forna hemort vid Storsjöns strand. Det säkraste och tillika ståtligaste av dessa bevarade föremål, skölden, har tyvärr på okänt sätt förskingrats. Genom en beskrivning och en avbildning från 1685 känner eftervärlden emellertid "denna sköld som herr ridder Skonke haft att föra i handen när han brukat att fäkta" Den förvarades då på Hov. Skivan var av ek och beslagen med järnplåt; den därpå anbragta vapenbilden framställde i silverfärg den välkända "skånken" ättens märke; spikarna runtom kanten voro målade gula. (Ahnlund, 1948, s. 329)
En till vår tid bevarad väldig sporre av 1400-talstyp med långt framspringande taggig klinga kan mycket väl ha varit i herr Örjans ägo. (Ahnlund 1948 s. 330 Den kan ha varit en symbol för bärarens ridskicklighet då det krävs en mycket god sits för att rida med en sådan utan att irritera hästen.
En slida av järn eller fodral åt ett forntidens gevär kallat punart. Ovisst om det så kallade punartsfodralet, en handtagshylsa av järn för dustlans, som traditionellt förvarats med övriga reliker verkligen har varit i herr Örjans ägo. (Ahnlund 1948 s. 330)
"Till skillnad från vapenskölden är värjan och slagsvärdet ock tillstädes." Det finns alltjämt kvar stort, tveeggat och med tillhörande träskida men har visat sig vara från senare tid. Kan ha tillhört Örjan Karlssons sonsons sonson länsmannen Peder Jensson, nämnd i handlingar 1597-1641 enligt Ling. (Ahnlund 1948 s. 329)
Det tycks ha varit vanligt att en son tog över efter sin far som soldat. Min mormors farmors farfars morfar Jon Svensson Strömdal (1727-1803) och hans far Sven Larsson Tunman (1680-1746) var båda dragoner. Min mormors morfars farfars farfar Israel Samuelsson Rosenblad (1726-1778) var även han dragon vid Jämtlands regemente. Hans far Samuel Turunen Mört (1643-1741) var soldat vid Österbottens regemente i Finland. Han deltog förmodligen i det Armfeldtska krigståget till Tröndelagen och skadade sig i den förödande marschen över gränsfjällen nyåret 1719. I kyrkboken berättas det att han "afkylde sina fötter 1718 på fjällen". Båtsman är en annan återkommmande yrkesbeskrivning bland mina förfäder. Det var fler som förolyckades. Min mormors mormors farmors farfars far Karl Mård Mårtensson (1703-1742) antogs som fördubblingsbåtsman 1742-02-27, rote 127 Ripa i Fjällsjö och dog i ett sjöslag samma år. Min mormors mormors morfars farfar Jöns Jonsson Vikström (1737-1802) blev anställd som dragon och rustmästare. Hans far Jon Olofsson Dunderhake var dragon och Armfeldts karolin och hans farfar som hette Olof Jonsson Dunderhake (1669-1739) var även han dragon. Min mormors mormors morfars morfars far Jakob Persson Åberg (1716-1793) var dragon 1734-1757, år 1756 fick han rätt att anlägga ett nybygge. Hans far Per Mattsson Åberg (1682-1737) var under en period trumslagare. Min mormors mormors morfars farmors far Olof Oldberg (1703-1761) var stabskapten vid Jämtlands dragonregemente.
Min farmors mormors farmor hette Malin Karlsdotter Tangen (1805-1861). Hon är den enda kvinnan bland mina anmödrar som fått en egen, riktigt levande historia. Enligt egen uppgift härstammar hon från Östersund, men det förekommer även andra hypoteser. Hon lämnades i alla fall bort på en gård i Norge som tvååring.
Malin levde ett för 1800-talet kontroversiellt liv i Jämtlands norra fjällvärld. Kulturföreningen Barke har satt upp spelet "Trollkona" på Storsjöteatern om hennes liv. Berta Magnusson som skrivit pjäsen menar att Malin är högaktuell ur ett feministiskt perspektiv. Hon var läskunnig, men även praktiskt duglig och ägnade sig bland annat åt handelsresor och läkekonst. Många var rädda för henne och menade att hon ägnade sig åt trollkonster. Skådespelaren Allan Edvall härstammar också från Malin, han var kusin med min farmor.
Malin Tangens gravsten på Ankaredes gravplats och hennes numera rivna stuga i Borga.
Malin dömdes för att ha varit otrogen till 28 dagars fängelse på vatten och bröd. Hon födde sonen Karl Malinsson, min farmors mormors far, i länsfängelset i Östersund. Senare i livet hamnade han i fängelse på eget bevåg för stöld och månggifte i Norge.
Beskrivningarna av mina kvinnliga anmödrar inskränker sig ofta till ordet "kvinna". Några undantag finns, ofta åt det sorgligare hållet. Min mormors mormors morfars mor Sara Olofsdotter rapporteras som "[d]öd i barnsäng, oförlöst 46 år gammal". Min mormors mormors mormors farmor Gölin Svensdotter (1740-1821), beskrivs som "utfattig med 6 små barn ... fattighjon, lättjefull i sina dar". Hon hade barn tillsammans med Jakob Persson Siljeström (1738-1782), dragon och nybyggare. De verkar inte ha varit gifta, men barnen är namngivna efter Jakob, så oklart förhållande. Året efter det sista barnets födelse, som för övrigt bara levde några veckor, dog även Jakob på grund av en olyckshändelse. Gölin lämnades då ensam med de fem små barnen och tycks ha flyttat runt. Jag reser ett stort frågetecken runt hur lättjefull hon rimligtvis kan ha varit under sitt 81-åriga liv och vad som fick en präst att nedteckna detta kränkande tillmäle? Om min mormors mormors morfars farfars mormor Cecilia Hansdotter (1662-1715) noteras det i lite mer positiva ordalag. Visserligen dog maken före henne, men hon beskrivs som "[o]mgift 1702 med sin dräng, kyrkvärden Per Ersson, inga barn". Paret bodde på Solberg nr 2, båda avled med några dagars mellanrum i juni 1715.
Karl Malinsson och hans mor är inte de enda av förfäderna som hamnat i klammeri med rättsväsendet. Min morfars farfars farfars farfars morfar Elias Andersson dömdes till döden för dubbelhor, eftersom han varit otrogen med en gift kvinna. Han benådades vilket var brukligt, men sägs ha tagit så illa vid sig av skammen att han dog året efter. Även några mördare kan identifieras, men de tycks de ha klarat sig lindrigare undan.
Min morfars farmors farfars farfars farfars farfars morfar Knut Eriksson(ca 1555-1604) anklagades för att ihop med några namngivna personer ha mördat samen Michil Larsson år 1604. Mötet mellan samer och nybyggare var långtifrån oproblematiskt och i detta fall irriterade de sig över att Michil gjort intrång på deras jaktmarker. Konflikter om jakt och fiske var mycket allvarliga på den här tiden. De hade ställt honom inför rätta på grund av intrånget, men Michil lät sig inte hindras. Det var svåra tider för alla, både nybyggare och samer. Nybyggarna i Norrlands inland trängde undan de befintliga samerna från deras traditionella livsrum. På en del ställen ifrågasätts det om Knut avrättades för mordet, men så verkar inte ha skett. Efter en hel del rabalder tycks det hela istället ha slutat med lindrigare straff och kungens missnöje med domaren, som avskedades. Heder åt denne domare som försökte värna rättsstaten och alla människors lika värde.
Min farfar Hilmar Westerlund (1904-1975) överlevde den förskräckliga Ormsjöolyckan 1936. Det var 14 flottare som drunknade i en överfull båt, endast nio personer överlevde olyckan. Min farfar kunde simma och räddade sig till sist upp på båtens för som stack upp, men hans kamrat som inte kunde simma hamnade i vattnet och ropade på hjälp. Hilmar kunde inte göra något, men när undsättning kom skickade han dem direkt till kamraten som kunde räddas. En dokumentär om olyckan finns på YouTube, "KAMRATER I LIVET - KAMRATER I DÖDEN" ropade Hilmar till sin drunknande kamrat.
Båten som 23 man färdades i.